I tidningen Svensk Polis berättar de första poliserna som anlände till Kronan om händelsen som inte bara skakade Trollhättan - utan hela landet.


Torsdagen 22 oktober, 2015

Poliserna Anna och Stefan sitter på Polishuset i Trollhättan när ett larm inkommer om en knivskärning på Kronan. Snart sitter de i sin bil på väg mot skolan och på vägen klarnar bilden av vad som väntar dem.

"Han springer runt med svärd", låter ett av samtalen till larmcentralen.

På plats möts de av en skadad man på gräsmattan utanför, som är omringad av en grupp människor som pekar mot skolan. Anna och Stefan kliver ur sin bil, drar vapen och springer in i byggnaden.

Strax efter ingången ligger ytterligare två mycket svårt skadade personer. De två tittar upp mot loftgången som breder ut sig ovan dem - och då dyker han upp. En maskerad man med svärd som marscherar åt höger och vänster i korridoren. Anna och Stefan springer upp för trappan mot mannen.

"Polis! Släpp svärdet!"

Gärningsmannen som inte upptäckt poliserna innan vänder sig om och möter deras blick. Han höjer svärdet och börjar gå emot dem.

"Men Gud, det är ju en ung kille", tänker Anna innan hon och sin kollega avlossar varsitt skott.

Skolan blir helt tyst. Allt som hörs är musiken från gärningsmannens mobiltelefon, som spelar en låt av bandet White Zombie.

Den skjutna gärningsmannen ber först om hjälp, men när poliserna försöker ge hjärt- och lugnräddning gör han motstånd. Vid den här tiden anländer ytterligare en patrull till platsen, som tar hand om de skadade personerna.

När de skadade personerna avförts till NÄL går Anna och Stefan av sitt pass. Stefan slår sig ned på en bänk utanför byggnaden och minns att han lovat hämta barnen från dagis. Genast skickar han ett sms till sin sambo.

"Kan du hämta barnen på dagis? Jag har skjutit någon."

Tidningen är på plats i Trollhättan några veckor efter skolattentatet, för att få berätta polisernas sida av händelsen. Något som de avstått från att göra i annan media.

"Det svåraste var inte beslutet att skjuta. Även om det alltid är en mental gräns att avfyra sitt vapen fanns det inga alternativ. Gärningsmannen fick under inga omständigheter gå in i korridoren igen och fortsätta döda barn. Det svåraste efteråt har inte heller varit tankarna på honom, utan på hans familj och framför allt, alla skadade och döda", berättar Anna och Stefan för Svensk Polis.

Anna och Stefan heter egentligen något annat.

Läs hela artikeln här

Källa: Svensk Polis